Det är en del utav er som har undrat vem Timjan var och vad som hände med henne och varför jag sålde henne så tänkte berätta det nu.


Vi hade precis börjat kolla runt på lite C-ponnys så hittade jag en annons på hastnet, det var en vit ponny som stog i bjursås, och vi hade en husvagn uppställd vid skidbacken där, så då tänkte vi att vi endå kunde åka och kolla när vi var där.
Bara på annons bilderna blev jag helt kär i ponnyn, och kollade på annonsen flera gånger om dagen.
Hon hade stoppat en del på tävlingar sa dom, men dom trodde det var för att dom inte passade ihop.
bild från annons


Men som sagt när vi var vid våran husvagn så åkte vi till ett ridhus och mötte upp familjen Sjögren som då ägde Timjan, jag fick rida runt henne där, kan ju inte säga att det gick överdrivet bra, jag kunde knappt rida, och det var första gången jag satt på en ponny som stegrat kommer jag ihåg...
Men jag tyckte bara att det var roligt med en liten busig ponny, och känslan av att hoppa henne, jag trodde jag flög, lite skillnad från min shettis och gotlandsruss.
Kommer ihåg att vi hoppade 100 cm och jag var helt överlycklig för att jag hoppat så högt!
Andra gången jag red henne så red vi ut, och jag var lika kär då.
andra provridningen


Efter det så bestämde vi oss för att köpa henne.
Och när hon kom hem till mig, jag kan inte beskriva känslan, jag kunde inte sluta le.
Ibörjan när jag skulle rida ut så stog hon bara på bakbenen och backade ner i djupa diken, men jag var inte rädd och fick ut det där ur henne på några veckor.

Hoppträningarna gick jätte bra. hur fin som hellst.
Hasse tyckte att hon var jätte fin och hade hur mycket kapacitet som hellst, han sa också att om nåt år skulle vi kunna hoppa enstaka hinder på 160 cm.
Han kallade henne mini Milton och gör fortfarande..

Tävlingarna gick bra, vi hoppade LD-LC. Och det rullade på.
Sen skulle jag gå upp och hoppa LC-LB så började hon stoppa och så fort som man gick på henne så stegrade hon och försökte få av mig.
Vi gick ner igen i klasserna men det hjälpte inte det heller.
Hon bara fortsatte, så fort som jag fick startsignal så stannade hon och vägrade gå.

Vi kollade igenom hela hästen men det var ingenting på hela hästen.
Men jag älskade den här ponnyn och ville inte sluta kämpa, mitt självförtroende var nere på noll, och efter att ha stoppat ut mig i LD på första hindret utan att hästen ens gått över det  i ett års tid så vart man ganska deprimerad.
Speciellt när vi tränade  120cm banor och hon tog inte ens i!
Så dom sista tävlingarna så bara grät jag, jag ville kunna tävla, jag ville ha en ponny som ställde upp och inte tjurade ur.
Jag ville inte tvinga henne om hon inte ville. Men samtidigt ville jag hoppa och inte rida dressyr.
Så vi bestämde oss för att sälja henne.

Det var många som provred henne, och vi var helt ärliga om hur hon var osv. Tillslut så hittade vi ett super bra hem åt henne, till Vilma i gävle.
Det var ett mysgt ställe med stora hagar, inte så många hästar, helt perfekt.
När vi väl skulle åka därifrån, usch. Jag började gråta och sen började alla gråta. Men det var både ledsna tårar och glad tårar jag grät för att hon fått ett sånt bra hem!

Varje gång jag tänker på henne och hur mycket jag saknar henne så påminner jag mig om att hon har fått ett superduper hem, kunde aldrig hitta ett bättre hem till henne, och det känns  verkligen jätte skönt att veta att hon har det så bra.

Timjan med sin nya ägare Vilma


Bilder från våran tid